Verkligt Case: Cellförändringar, Symtom På Utmattning Och Hypotyreos Som Försvann

Förra veckans stora glädjeämne var ett möte med en ung kvinna som när vi träffades för 5 månader sedan hade dragits med cellförändringar i 3 års tid. Första mötet fick hon börja med att fylla i frågeformuläret för att se hur det verkade stå till med den hormonella balansen. Rejält med symtom på både högt och lågt kortisol och hypotyreos. Dessutom flera typiska symtom på såväl lågt östrogen, högt östrogen i förhållande till progesteron som högt testosteron. Hon hade ätit p-piller med enbart gestagener i 12 år, med bara ett kortare uppehåll. Gestagenerna hade i hennes fall gjort att hon inte hade någon mens alls. Under dessa år hade hon också haft en period med utmattning då hon varit sjukskriven nästan ett år.

Mina råd blev att genast sluta med p-pillren, ta tag i kosten (dra ner på socker och gluten) och öka på omega-3 och börja med D-vitamin.

Hon följde mina råd även om det på kostsidan fortfarande blev en del pasta och bröd. Mensen kom tillbaka direkt, men inte alls så kraftig och smärtsam som hon haft innan pillren och under det tidigare uppehållet. En rejäl urinvägsinfektion första månaden, hon gick också upp några kilo i vikt. Men efter 3 månader var de kilona borta igen och slemhinnorna hade hämtat sig.

Ytterligare 2 månader senare hade hon också hunnit med ett besök på sjukhuset för en ordentlig kontroll av cellförändringarna. Nu fanns det inga cellförändringar kvar. Mensen har fortsatt vara normal mängdmässigt, men har börjat göra ont. Det är något vi får jobba vidare med. Inga problem med finnar och inte någon nämnvärd PMS. Vi gjorde också om frågeformuläret. Inga symtom alls längre på hypotyreos och bara ett fåtal på kortisolsidan. Inte heller några tecken kvar på lågt östrogen eller högt testosteron. Medvetenheten om kosten och stimulerande studier har nog också spelat in här, likaså D-vitamin och bättre balans omega-3/omega-6.

P-piller, något som bara förhindrar en graviditet? Det är vad vi luras att tro. Visst, man kan bli deprimerad och gå upp i vikt också, men det "märker man direkt" och då provar man bara en annan sort tills man hittar en som fungerar. Symtom som smyger sig på med tiden avfärdas oftast.

Många börjar ju med hormonella preventivmedel redan i tonåren, innan kroppen är färdigutvecklad såväl fysiskt som psykiskt. Hur ska man då veta hur man egentligen ska må? Slemhinnor som trasslar, kanske både urinvägsinfektioner och bihåleproblem. Sånt hör ju till det normala, eller? Ömma bröst, finnar och PMS likaså. Trötta är väl alla tonåringar, stressade, deprimerade, det är sånt man får räkna med. Åtminstone är det vad många kvinnor får höra av sina husläkare när de söker hjälp. "Alla" kvinnor i "alla" tider har ätit p-piller, så det måste ju vara helt problemfritt om man inte märkt av några svåra symtom de första månaderna.

Jag önskar istället att alla läkare i mötet med kvinnor som mår dåligt på ett eller annat sätt börjar med att fråga om de har några hormonella preventivmedel, eller kopparspiral. Istället för att lägga till mediciner eller behandlingar, börja med att ta bort det som redan påverkar kvinnan och se om symtomen minskar bara av det. Våra könshormoner påverkar så mycket mer än förmågan att bli gravid, och inte bara östrogenerna utan även progesteronet är viktigt.

Jag önskar också att alla kvinnor som mår dåligt, var sig det är fysiskt eller psykiskt, själva ställer sig den frågan, är det mitt preventivmedel som påverkar mig? Och inte nöjer sig med att läkaren/barnmorskan/gynekologen försäkrar dem om att det aaaabsolut inte finns något som helst samband med preventivmedlet, någon sådan biverkning finns minsann inte. Ta istället själv beslutet att prova utan, det är enda sättet att veta säkert. Och om du blir bättre, se till att anmäla dina biverkningar så att läkarna/gynekologerna/barnmorskorna till slut blir tvungna att inse att biverkningar är betydligt mycket vanligare, och betydligt fler, än vad som idag står i FASS.

Har du själv någon historia att dela med dig av?